I Tobaksmonopolets första prislista från 1915 står 103 snusmärken uppradade. Listan är ett arkivfynd, en ögonblicksbild av en marknad som staten just tagit över. För under ett halvt sekel ägde och styrde svenska staten hela den inhemska tobaken, från tillverkning till försäljning. Det är just i arkiven som historien går att läsa än i dag, dokument för dokument.
Beslutet som förstatligade tobaken
Frågan hade utretts länge. Ända sedan 1903 hade staten vridit och vänt på om tobakstillverkningen borde bli en statlig angelägenhet. Den 9 september 1914 fattade riksdagen äntligen sitt beslut: Sverige skulle införa statsmonopol på tillverkning av tobak.
På dagens butikshyllor finns både cigaretter, vape och snus. Det senare finns till och med i olika varianter som brunt snus, white portion och tobaksfritt snus, under varumärken som till exempel Siberia snus. För hundra år sedan såg bilden helt annorlunda ut. Då var det staten som ägde tobaken, hela vägen från fabrik till prislista. Vad som tillverkades, vad det kostade och var det såldes bestämdes inom ett statligt bolag.
Själva genomförandet gick fort. Den 15 december 1914 utfärdades stiftelseurkunden för AB Svenska Tobaksmonopolet. Verksamheten startade den 1 juni 1915. De privata tobaksfabrikerna löstes in en efter en och fördes över till den nya statliga ägaren. Till en början förlades tillverkningen till några av de anläggningar som redan tagits över.
Att staten la sig i tobaken var egentligen inget nytt. Redan 1641 fick Söderkompaniet monopol på import av tobaksblad och tobaksprodukter. Det visar att tobak varit en reglerad och beskattad vara långt tidigare. Skillnaden 1915 låg i omfattningen. Nu handlade det inte om importen utan om själva tillverkningen, från råvara till färdig vara.
En prislista med 103 snusmärken
Varför just 103? Siffran säger något om det som staten i praktiken tog över. Monopolet svalde en hel rad privata fabriker, inklusive deras sortiment. Redan första året, 1915, rymde utbudet just 103 snusmärken.
Bakom flera av dem fanns en lång historia. Ett av de inlösta märkena hade rötter från 1821, det år då Jacob Fredrik Ljunglöf tog över en snusfabrik i Stockholm. Han lade om tillverkningen, ordnade distributionen och införde fasta priser. Året därpå, 1822, lanserade han Ljunglöfs No.1, i dag känt som Ettan. Framgången blev så stor att Ljunglöf snart var den enda snusfabrikören med försäljning i hela landet.
Sonen Knut tog vid och blev en av Sveriges mest förmögna män, känd som Sveriges snuskung. När staten klev in 1915 var det i sin tur Knuts son Robert som fick sköta inlösningen av familjens snusproduktion. Ett privat livsverk blev då en post i den statliga bokföringen.
Arkiven är värdefulla för att förstå hur det såg ut i verkligheten. Prislistor och affärshandlingar gör det möjligt att se exakt vad som fanns på marknaden ett givet år, ända ner till enskilda märken. Vardagsvaror av det här slaget lämnar sällan andra spår efter sig. Men i ett affärsarkiv står de kvar, uppradade och prissatta.
Fabriker från Malmö till Härnösand
Tobaksmonopolets huvudkontor, lagret och fabriken låg vid Maria Bangata på Södermalm i Stockholm. Hela kvarteret fick namnet “Tobaksmonopolet”. Och i arkiven finns spåren kvar ända ner till fotografier av enskilda cigarettpaket därifrån.
Men monopolet var långt ifrån enbart en Stockholmsangelägenhet. År 1939 hade Svenska Tobaksmonopolet fabriker i Stockholm, Malmö, Karlskrona, Göteborg, Södertälje, Arvika, Gävle och Härnösand. Ett förvaltningsbeslut i huvudstaden hade blivit till arbetsplatser i städer över hela landet.
I förteckningarna bär flera av fabrikerna fortfarande sina tidigare ägares namn. Anläggningen i Malmö hade till exempel tillhört Kockum, den i Härnösand Strengberg. Namnen står kvar i pappren långt efter att bolagen gått upp i staten.
Orterna hade sina specialiteter. På vissa orter tillverkades snus, på andra cigarrer eller röktobak, beroende på var kompetensen och de inlösta fabrikerna fanns. Kartan över monopolet blev i praktiken en karta över var svensk tobak tillverkades.
Greppet vidgades med tiden. I juli 1943 utökades tillverkningsmonopolet med ett monopol på engrosimport av tobak. De privata grossistimportörerna löstes in av staten. Det betydde att staten nu ägde både det som tillverkades i landet och det som fördes in i det.
Monopolets fall och spåren det lämnade
Det som byggts upp började dock monteras ned på 1960-talet. Flera av fabrikerna lades ned, bland dem anläggningarna i Stockholm, Södertälje, Gävle och Nässjö. Tillverkningen drogs samman till färre orter, framför allt Göteborg, Arvika, Härnösand och Malmö.
År 1961 upphörde importmonopolet på tobaksvaror. AB Svenska Tobaksmonopolet ombildades till Svenska Tobaks AB. Steget efter var större. År 1967 avskaffade riksdagen tillverkningsmonopolet och därmed kunde vem som helst starta egen tillverkning av tobaksvaror.
Så vad hände då? Inte särskilt mycket, till en början. Det fanns inget större intresse av att ge sig in i branschen. Trubaduren Bengt Sändh hörde till de tidigaste som ändå startade egen snustillverkning. Den anrika firman Fiedler & Lundgren, som flyttat till Danmark när monopolet infördes, återvände också så småningom och öppnade en fabrik i södra Sverige. År 1989 ombildades Svenska Tobaks AB i sin tur till Swedish Tobacco Group AB.
Kvar finns arkiven. Hela resan, från förstatligandet 1915 till avregleringen, går att följa genom bevarade handlingar: prislistor, fabriksförteckningar och fotografier. Själva varorna ligger på butikshyllan, medan historien om när produktkategorin var statlig egendom ligger kvar i mapparna.
Kommentarer